Långsamt
Helgerna burkar gå snabbt, när Mattias är närvarande. Men denna helgen har gått jätte långsamt, den har inte ens tagit slut än.
Hade problem med att sova inatt, det räckte inte ens med att krama om gosse kaninen Mattias gav mig. Låg och tänkte på Mattias, att han antagligen låg i sängen och såg lika söt ut som vanligt när han sover. Jag önskade att det var min säng, så jag kunde krypa in i hans armar.
Det är 12 dagar tills vi kan prata igen. Denna långsamhet blir inte bättre genom att lyssna på gamla kärleks ballader med regn utanför fönstret.
Vi träffades liksom på chans
på nåt sätt ramla vi in i varann
och tänk att något jag alltid trott
skulle vara så svårt va så lätt
vi träffades liksom på chans
två katter i skydd ifrån regnet nånstans
och aldrig har kärlek drabbat mig så
och jag vet
jag är hopplöst svår ibland
men aldrig aldrig att jag
tänker låta något ont
hända dig jag håller dig hårt
tätt intill mig genom regn och blåst
och alltid alltid att jag
kommer vaka över dig
genom mörkret jag leder dig
jag finns i varje steg du tar
så du behöver aldrig mer vara rädd
ingen ser och ingen vet
hur du lyser och hur du fångar
upp min skugga när jag är svag
Lasse Lindh - Du behöver aldrig mer vara rädd
Idag ska jag nog göra så lite som möjligt. Får dock åka ner till jobbet och städa i o för sig, men det kan vänta till kvällen. Jag borde äta frukost nu, men jag har ingen vidare aptit.
Mattias ligger säkert på plajan nu, i 32 graders varme och sol. Klar blått vatten, kanske snart äta lunch? Undra om han tänker på mig lika ofta som jag tänker på honom.
♥ Anya
