Här är bara Anya

Jag är minst sagt upprörd. Upprörd över att pappa inte sa till mig att han skulle råka åka upp till Umeå en vecka, han vet att min bästaste bästaste vän bor där! Men det var tydligen inte tillräckligt nog med att han ska fråga mig om jag ville följa med upp!!!!!!!!!!! 
    
Jag är trött och sleten, jag har jobbat häcken av mig i flera dagar nu. Det känns fel att klaga över att man har jobb, men det känns när man går upp kl 6 varje dag och jobbar till eftermiddagen. Plocka mediciner av alla möjliga karaktärer.        
       Positivt dock är att jag kommer få goda pengar, som jag sedan kan lägga på flygbiljetter upp till Ume. För jag saknar min Anela <3
      Jag tänker väldigt mycekt när jag jobbar och jag har kommit fram till en viktig slutssats. Det är att jag är rädd för att ringa till ex Anela, för att jag är rädd för att tiden står stilla här i Kallinge/Ronneby och att det inte finns så mycket att tala om medans tiden går snabbt uppe Ume. Det låter så dumt, de argumentet...

Jag önskar att veckan tog slut snart, orkar inte tänka på barn längre. För det är det enda jag tänker på när jag plockar mediciner. Det kommer nyblivna föräldrar in på sjukhusapoteket, de ser så glada ut. Är det inte underligt att man faktiskt kan skapa ett barn, det är ju kreativt om något? haha..
     Jag har inte tänkt att bli gravid än på ett tag, det närmsta jag kommer gravid är när jag är i "härliga veckan" och min mage blåser upp till en präktig bongotrumma. Jag får nöja mig med det, i si sådär 15 år till.

Nu ska jag sova..
Vanessa! Kidnappa mig någon dag, för ibland avlider jag nästan av tristess. Light up my day, sweetest fairy


(Måste tyvärr meddela att brevkuppen har blivit förskjuten en dag pga av att jag har jobbat denna veckan också.)

♥ Anya