Här är bara Anya

Det krävs mycket lite för att få mig att falla tillbaka på gammla mönster igen. Jag går en balansgång och för ett krig med mig själv. Ibland undrar jag om jag är född till att skapa problem, samtidigt är det inte alltid jag som gör dem men ändå lägger jag skulden på mig själv. Det är jobbigt att leva så.

Igår tog Vanessa studenten, när jag stod där nere på torget och väntade kände jag den nervositet jag kände när jag själv skulle springa ner ifrån munktrappan ut i det sk livet.  Men nervositeten och glädjen varade inte så länge, veckan därefter kände jag en stor tomhet. Det kändes så konstigt att man för första gången i sitt liv var tvungen att presentera sig som sysslolös.

Vanessas kalas var verkligen kalas! Trevliga människor och mycket gott man kunde lägga på tallriken. Det var iof en väldigt trött Vanessa som höll oss sällskap, men hon var lika söt för det och lika underbar som alltid. Hon fick jättefina presenter av alla, av mig fick hon ett litet lyckotroll som jag hoppas stannar hos henne föralltid. Den är väldigt symbolisk för vår vänskap, troll som vi är och liksom troll ska vår vänskap bli väääääääääldigt gammal. Jag är så glad att jag träffade henne.

---

 Idag har Mattias rest till Stockholm för att stanna där till tisdag med sina kompisar. Ett mycket bra test för att se om jag verkligen klarar att hålla käft. Än så länge har det ju inte gått så bra, jag pajjade det mesta imon en 5 minuters radie. Jag blir väldigt arg på mig själv, jag fattar inte varför jag inte bara kan säga "okej, vi hörs snart igen". Istället säger jag "ah, men man har väl mobiler för att man ska kunna gå och prata samtidigt". Jag vet inte om det är han som är onödigt snabb med att gå från vanligt prat till hejdå, eller så är det kanske jag som är onödigt långsam.. Jag vet inte, jag tänker för mycket.