Dixi et salvavi animam meam (Jag har talat och räddat min själ)
Idag t ex skulle jag ner till Skåne och hämta en häst, när Anneli ringde och sa att hon kom om 5 minuter fick jag magknip. Så jag fick säga att jag inte kunde åka pga det. Så hon åkte utan mig och nu är allt frid och fröjd igen.
Så nu är det dags att åka och prata med kurator.
Nu i efterhand när det har gått upp för mig att jag "lider" av oro så är det egentligen inte så konstigt. För jag har under dessa åren ihop med Mattias haft kontrollbehov, när kommer du hem, har du gjort läxan osv osv. Men nu har jag lagt av med detta just för att det tär på vår relation och vad är det inte som dolt sig under kontrollbehovet om inte oron.? Och det ante mig att oron också har dolt sig bakom svartsjukan!
Det är dags för mig att börja kampas med detta, för jag kan inte vara invalid när jag vill se världen. Jag kan inte och får inte drabbas av oro när jag ska ut och resa, som jag älskar så mycket. Fy fan för folksjukdomar!
Men jag är positiv, jag klarar det galant det är bara att inse att hjärnan jag själv äger är så mycket smartare än mig (hejåhå) . Det är bara att ta tjuren vid hornen och faktiskt skita i oron, sätta sig i den förbannade bilen och stå ut med att må illa. Min hjärna ska inte få övertaget om mig.
I will brb!
Jag är EXAKT lika dan.. Det tär som fan på både mig och andra runt omkring. Kontrollbehov, perfektionist, lider av ångest.. you name it. Förstår vad du pratar om!
Men vad är det du är orolig ska hända? Jag har faktiskt fått tabletter som lugnar mig och som är pngestdämpande som jag kan ta ibland när det är jättejobbigt, annars har jag försökt tänka positivt och försöka övertala min egen hjärna att skärpa till sig. Man får lära sig att koppla bort hjärnan i det här och övervinna alla spöken och lyssna på sitt hjärta istället. Det är sjukt svårt, men man måste försöka. Det är skönt att ha någon att prata med så fort det händer att man mår så. Det är skönt att höra en annan persons åsikt om hur man beter sig för att kunna tänka klart och utanför sitt eget mönster. Hur gör du?
Ja absolut, jag förstår hur du menar. Det är verkligen jobbigt, men det är ett steg på vägen att ha insett att man faktiskt lider av något som sitter psykiskt. Jag hatar också att ta tabletter, det känns inte alls bra så jag undviker dom så mycket jag bara kan. Det var nog 1 år sedan jag tog en senast, just för att jag vill kunna hjälpa mig själv utan massa mediciner. Men det har funkat att göra som jag skrev innan. Jag mår bättre nu än innan och jag har inte lika ont i magen eller känner stress och oro över saker. Men det är klart att det finns där, och det kommer det nog alltid göra. För jag tror jag helt enkelt är en sån människa som person, men man kan minska på allt så att det inte blir ett problem för än. Man måste helt enkelt våga släppa på alla spärrar och bara tänka: "Nej, nu gör jag fan det här", eller "Sluta Malin, skärp dig. Detta är inget att oroa sig för".
Oj, ja, jag fick faktiskt ett par nya p-piller som har det lägsta med alla hormonerna. Det har tydligen precis kommit ut på marknaden, så får testa dom och se om det blir bättre!
Alla har vi våra hjärnspöken. Jag har en konstig bild på mig själv tror jag. Men jag mår bättre som person om jag själv känner mig smal. Nu har jag nog bara ångest inför sommaren =/ som vanligt..
